Vad är era åsikter om psykologer och psykologi?

Jag gick hos flera olika psykologer/ behandlare i flera års tid men endast en av dem var intresserad av att hjälpa på riktigt. Blev trött på att de bara satt och frågade saker hela tiden och även flera gånger frågade om sådant jag redan svarat på. Folk som uppmanar folk som mår dåligt och/ eller har olika problem att gå i terapi vet inte vad de snackar om. Det finns de som gått många år i terapi med resultatet att de istället fått fler problem än de hade från början. Jag har även hört en del säga att psykologer ofta försöker hålla kvar patienter i ett sämre mående och/ eller ett utanförskap. Meningen är tydligen att patienten själv ska komma fram till en lösning på sina problem. Men hade man själv haft lösningen hade man ju inte sökt sig till psykiatri. Man går ju dit just för att få hjälp med problemen.

Så numer lutar jag åt att själv är bäste dräng, vill man ha något gjort eller förändrat får man göra det själv.

Är intressant att höra vad du säger. Jag har fördomen att en del psykologer sökte sig till psykologin för att de tror att det ska hjälpa dem själva. Eller att det finns vissa som har ett behov att att känna kontroll över andra. Att exempelvis narcissister har en dragning till just psykologyrket för att där får de utlopp för sin grandiositet.

Till er som inte tror på psykologer, vad ska man annars göra om man verkligen försökt allt men inte lyckats bli fri ifrån sina problem?

Ska själv till en psykolog nu i juni efter att ha tampats med allvarliga mentala problem under flera års tid som förstörd en stor del av mitt liv. Har tidigare vägrat att söka hjälp på grund av liknande anledningar. Ville inte betala nån stolle för att berätta för mig hur jag ska hantera mina problem. Men har verkligen försökt att ta mig ur det. Att pusha mig själv, byta tankevägar osv men jag har helt enkelt inte den mentala kapaciteten för att ta mig ur det på egen hand.

Att prata med vänner har bara gjort saken värre då jag anser att de inte riktigt tar mina problem på allvar och underskattar hur svårt det faktiskt är. Så känner just nu att psykologi är den sista utvägen och funkar inte detta så är nog mitt liv slut.

Jag är nog inte så mottaglig för deras grejer. Jag vet ju allt och har svaret själv. Tyvärr.

Jobbigt att vara sån här. Önskar man var mer som ett barn. På bra sätt. Tänkte inte bli driven med. Nåt mer. Så.

Svårt, när folk i ens omgivning inte förstår samtidigt som man uppmanas söka hjälp för sina problem. Som jag skrev är det många som gått i terapi i flera år utan att ha blivit hjälpta, ibland har vissa fått mer problem än de hade innan. Jag är en av de som gick hos olika psykologer sedan 25-års-åldern tills jag var 42. då jag slutligen fick nog av att de aldrig kom med konkreta förslag om hur jag skulle lösa mina problem, varför jag beslutade mig för att försöka hjälpa mig själv och ta tag i saker, börja utmana mig och gå emot mina rädslor m.m, och det visade sig vara det som fungerade.

Det funkar idag så att du som patient förväntas komma fram till egna lösningar på dina problem, men man söker sig ju till psykolog just för att man inte kan lösa dem själv. Ofta kanske då patienten tänker ut en lösning som inte är bra och som inte skulle lösa problemen, och då är psykologer instruerade att inte heller säga om lösningen är bra eller dålig, då de inte ska verka "dömande" eller komma med egna åsikter (helst).

Jag har haft EN bra psykolog, så har du tur så får du en av de bättre.

Jo men I mitt fall så har jag försökt hjälpa mig själv under många år men klarar verkligen inte av att pusha mig själv till den grad som behövs. Tror personligen att mina svårigheter sitter djupare än de flesta andras just för att det är saker som jag utvecklat under en hel livsstil. När det kommer till mina vänner så ger de inga riktiga konkreta råd på hur jag ska ta mig vidare utan deras enda faktiska förslag är "acceptera din situation och var nöjd ändå så kommer saker att lösa sig" alltså att istället för att hitta en väg ut lura hjärnan att tänka att allt är perfekt som det är. Har svårt att tro på det och vet ju själv att mina bekymmer hindrar mig ifrån att leva livet fullt ut så även om det hade fungerat så hade det blivit mer som en illusion där jag lurar mig själv att jag är lycklig fast jag egentligen inte är det.

Ifall psykologen frågar mig vad jag tror skulle hjälpa mig och utgår ifrån det så hade jag blivit rätt så irriterad. Går ju dit just för att jag vill höra dennes åsikter och tankar på vad jag ska göra och få verktyg att arbeta med. Tänker att en psykolog ska vara professionell inom det mänskliga psyket och kan ge svar exakt på varför man tänker och känner som man gör och därefter bemöta en så som man behöver bli bemött och säger det man behöver höra.

Väldigt brett fält, även inom det som är terapeutisk psykologi. Därför lite svårt att säga något kategoriskt som bra/dåligt.

Det är ju ingen hård vetenskap, men en hel del är nog rätt väl belagt och intressanta fynd, men då främst utanför det som är terapi.

Det har blivit ett galet överfokus på både psykologi och psykologer, som lösningar eller räddningar, eller förklaringar, ffa de senaste 20, 30 åren kanske. Inte för att det var bättre förr. Det som alltid saknas är sociala och berättelse-perspektiv/förklaringar. Men sådant passar ofta inte bra in i "vetenskap" eller där det mesta ska gå att beräkna.

Inte endast psykologer, utan i stort sett alla högutbildade är lite fisförnämliga, och saknar ofta stor portion ödmjukhet eller äkta commitment, om det nu inte gäller dom allmänt förväntade kamperna(miljö, osv).

Tror att psykologi och annat hjärnskrynkleri fungerar för majoriteten. Men det är inte magi. Och jag tror det finns gott om hopplösa fall som gnäller högljutt och snurrar fram och tillbaka i systemet.

Där tror jag inte att psykologi fungerar om de så går i terapi en miljon år. Typiskt sett tror jag dessa människor har inställningen att psykvården ska lösa deras problem. Eller så drogar de.

En annan åsikt om psykologer. Är ju ett rätt brett fält, så att säga. Men många av dem känner nog sig inte så fria, i det dom gör. Dom har en massa inlärd och förvärvad kunskap. Och sedan är det riktlinjer, deadlines, och allt annat som ingår i den moderna världen. Få psykologer verkar ha något större mått av samhälls- eller civilisationskritik. Inte deras bord, kanske dom tänker. Om det inte gäller något allmänt accepterat, så som miljökamp, och liknande.

Jag hade inte passat som psykolog, eftersom jag antagligen inte orkat stå ut och kanske ibland legat farligt nära att uppvigla och uppmana till sådant som inte ligger i riktlinjerna.